Jag har världens finaste och bästa vänner och vill egentligen inte skriva om någon speciell, men jag tänker ändå skriva om Amanda Hjertén, som jag känt sen hon föddes. Vi har växt upp ihop och gjort så mycket, vi har rest, vi har köpt djur ihop, vi har bråkat, vi har haft hemliga lekar, vi har fryst ute folk, vi har raggat upp killar på humla och lunar, vi har lekt modeller, vi har i princip gjort det mesta som går att göra här i Vegby när man växer upp.

Hon är som en syster för mig. Ibland kan jag bli så jävla arg på henne, vi kan bråka som bara syskon kan men det är aldrig långvarigt då båda två får dåligt samvete och båda två hatar att bråka. Hon är nog den som känner mig bäst av alla mina vänner och jag är nog ganska bra på att veta hur hon fungerar också, efter 19 år behövs det ibland inga ord utan en blick kan räcka för att veta vad den andra tänker.

Även fall vi inte är lika nära vänner nu som när vi var små och oskiljaktiga så vet jag att när det väl gäller så ställer hon upp för mig och jag tror att hon vet att jag är där för henne också. Jag har alltid haft henne över gatan och det kommer kännas konstigt om jag flyttar till Lund att inte ha det så längre. Men jag kommer alltid att finnas där när hon behöver mig, hon kommer alltid vara min bästa vän.