för 3 år sedan träffade jag en kille hos elin. en kille som jag 2 månader senare blev kär i.

ibland tänker jag tillbaka på hur det var precis i början. allt var så spännande, man visste inte riktigt vad man kände. för mig var det en helt ny känsla och jag var rädd. men denna kille var så snäll mot mig, han frågade hur jag tyckte om saker och ting, vad jag ville bli, han sa att jag var vacker, han var helt enkelt intresserad av mig. han ville träffas ofta och jag sa en gång att jag tyckte att det gått för fort och att vi skulle träffas som kompisar nästa gång, det gjorde vi, gången efter det pussades vi igen och jag är så glad för det idag.

idag är allt annorlunda. först och främst har vi nu ett långdistansförhållande och jag kan väl säga att han klarar det bättre än vad jag gör, men jag försöker. ibland blir jag sur för att han är dålig på att höra av sig, ibland blir jag sur för att jag tycker att han inte bryr sig, men egentligen vet jag att han gör det, jag vet att han älskar mig. så därför försöker jag att inte bli sur, för jag älskar honom också.

ibland saknar jag hur det var i början, men när jag tänker efter så skulle jag inte vilja byta det mot vad det är nu. ibland undrar jag om man är kär även om det inte pirrar i magen varje gång vi träffas, sen kommer jag på mig själv med att det skulle vara konstigt om det gjorde det. vår kärlek nu är 3 år starkare än vad den var då och jag skulle inte ge bort det för någonting i världen.



varför jag skriver detta vet jag inte. kändes bra att få ur mig lite.. blir alltid lite sentimental såna här dagar.